Denna dagen var sista dagen i mitt liv

Denna dagen var sista dagen i mitt liv då jag försöker uppleva den så gott som jag kan. Det jag inte visste var att det var min sista dag som jag skulle existera på denna jord. Jag känner hur lyckan sprider sig i min kropp. Denna dag kändes inte som de andra dagarna. Det är något speciellt. Jag stiger upp från sängen hastigt med känslan av att jag blivit skrämd av något. Jag känner hur vinden flyger förbi mina armar och kylan når mig inom några sekunder. Jag känner hur huden knottrar till sig. Jag går med tunga steg och hängande axlar mot badrummet för att borsta tänderna. Just vid det ögonblicket, tar ett steg i riktning mot badrummet, där jag på höger sida ser ett gevär. Jag känner hur oron bara växer inom mig. Jag börjar må dåligt och känner att jag kommer svimma av. Oron bara växer och växer. Samtidigt hade jag en enorm rädsla om att hamna i fängelset på grund av att jag har ett gevär i hemmet Hur kommer det sig att jag har ett gevär hemma? Vem kan ha lagt det?Jag försöker lugna ner mig och går sedan med kraftfulla steg som om golvet är i obalans. Jag tar tag i trappa vid sidan om mig. En suddig bild uppkommer framför mina ögon blir vattniga och tårar börjar rinna nedför min torra kind. Det känns som om jag kommer falla ner på golvet. Det ända jag kan se är mitt rum som ser så litet ut. Det påminner mig om en instängd grotta. Känslan jag får är hemsk. Efter bara några minuter ser jag tydligare, torkar snabbt av mina kinder där tårarna runnit ner och sedan tar små men sakta steg mot mitt rum. Jag tar tag i mina kläder, för nu var det dags att gå och förbereda mig inför den långa och dystra skoldagen. Jag gillar inte att gå till skolan. Det är långa dagar, det vill säga det känns som en evighet tills jag får sluta skoldagen. Just nu om fem minuter ska jag möta upp min vän vi korsningen. Jag får panik. Jag rycker tag i min jacka, öppnar ytterdörren och tar snabbt tag i en baguette som låg i kylen. Vid den stunden när jag precis klev ut från mitt hem hände det mest skrämmande någonsin. Mitt fönster krossades av en sten. Jag blev skräckslagen som om jag sett en ande. Jag faller ner mot market och slår mitt huvud. Jag reser mig upp snabbt utav rädsla och springer fort som möjligt till korsningen. Jag blir andfådd och känner blodsmaken i min mun. Jag ser att min vän står vi korsningen och han ser helt nere ut. Det ser nästan ut som att han är livlös, jag tar tag i hans axel, hälsar på honom och sedan beger vi oss mot skolan. När jag är på väg till skolan känner jag den kyliga luften susa längs med mina ögonfransar, vid detta tillfälle kände jag att mina ögonfransar frös ihjäl så att jag nästan kan bryta sönder de såsom frys rinnande vatten. Vid detta tillfälle så gick jag tillbaka till mitt hus för att hämta en halsduk och mössa. Jag tar tag i de och sedan beger jag mig mot skolan. Nu är vi äntligen på väg mot skolan, men vid ett tillfälle tittar jag på klockan och det visar sig att klockan redan hunnit bli 08.06, så vi rusar till skolan. Men vi hade otur att dörrarna stängde eftersom vi var försenade. Vi kan inte komma in. Vi fick stå ute i den kalla kylan. Mina händer var illröda och de kliade av all kyla då har tagit åt sig. Vi sitter på en bänk som var halvt sönder. Bänken hade frusit till is på vissa ställen då det var så kallt.Det känns som om jag och min vän suttit tillräckligt länge ute nu. Vi gick fram till skolporten och bankade. Efter ett antal bankningar öppnar en kvinna dörren. Hon tittar på oss annorlunda men aggressivt. Vi bestämmer oss för att inte säga något och bara gå in. Vi går förbi henne in till klassrummet, vi sätter oss ner som om inget hänt. Lektionen flyter på som vanligt och nu var det dags att gå hem. Vi hade endast en lektion under hela dagen. Jag och min kompis går hastigt ifrån lektionen och öppnar skolporten. Nu var det äntligen dags att ta sig hem. På vägen hem pratar vi om allt möjligt. Efter ett tag gående kommer vi äntligen fram till mitt hus. Jag berättar allt om pistolen och stenen som krossade mitt fönster. Det konstiga var att min kompis inte reagerar ett dugg. Vi går upp på mitt rum och spelar med samtidigt gör vi våra läxor. Vi sitter vid mitt skrivbord och skriver en berättelse som ska vara inlämnad imorgon på svenska lektionen. Jag reser mig från stolen och går till toan. När jag väl är tillbaka från toan är min vän inte i mitt rum längre. Jag ropar på honom men får inget svar. Jag blir orolig och sätter mig ner på stolen för att fokusera. Jag var stel som en pinne. Jag kan inte alls röra mig. Plötsligt hör jag hur någon sätter fingret mot avtryckaren. Jag vänder mig åt sidan och ser att det är min vän. Jag blir förvånad och ledsen. Jag skriker allt vad jag kan, men några millisekunder senare avfyrades pistolen mot mitt huvud. Jag faller ner mot golvet och allt jag ser är en stor blodfläck. Jag insåg att detta var slutet av mitt liv. Jag kan inte göra något och problemet är att ingen kan hjälpa mig. Jag får förblöda på golvet. Det känns som att slutet av mitt liv rinner ut som sand i ett timglas. Börjar spotta blod och vid de ögonblicken ser jag suddigt. Det enda jag kan se framför mig är skuggan av min vän. Jag ser bara hans svarta strumpor. Vid denna stund insåg jag att det är dags att ta farväl av denna värld. Mina ögonlock är så tunga och en tår rann ner. Jag kan inte tänka på något. Det enda jag ser suddigt av är att min vän lämnar rummet med tunga och kraftfulla steg. Allt blev tyst, man kan höra en nål falla ner på golvet.Verkligen så tyst var det. Jag blundade sedan var allt borta och inget kunde ta tillbaka mig och starta om allt från början.